Det här med att skaffa barn?!
Varför skaffar vi barn till och börja med?
Jag minns inte ens att jag hade nån direkt lngtan efter barn då jag fick första, för mig var det ett OJ, men jag var i ett stadigt förhllande och ja när väl informationen hade landat i mitt huvud så blev jag självklart glad!
T blev ett efterlägtat barn allt eftersom magen växte, sparkarkarna gjorde det hela om inte ännu mer verkligt
Men nog blev det en riktig chock ändå när lilla knytet på 3,6kg "ploppade" ut..
Man var van att sova när man ville, äta när man ville och nu skulle man anpassa sitt liv efter nån som vägde3,6kg?!?!? WTF lixom!!
Kommer ihåg att jag tyckte livet var rätt pestigt!
Ändå var T ett mönsterbarn, åt var 4é timma, skrek inte, sov från 23.00 åt vid 6-7, somnade om och sov till 10-12 tiden så vad faan klagade jag om?!? INGETING!!
Jag var nog bara bortskämd och omogen!
Jag var 21 skulle fylla 22 när jag fick mitt första barn!
N kom till livet när jag skulle fylla 26, hadde väl ländat lite mer då i min mamma roll..Men då hade v precis köpt hus, A ÄLSKADE sitt jobb, sin jakt..osv osv så när N var 3mån hade A varit borta lite mer än 30dagar sammanlagt och han tyckte INTE alls at han hade varit borta mkt.... och jag hade inte så något körkort utan där satt jag med mina barn i ett hus jag inte kunder eg nått om.. Jag var väldigt beroende utav mina vänner och familj..
När jag fick nr3 M skulle jag fylla 30... mkt trygg i min roll som mamma ( jaa det var är jobbigt oxå men på ettannat sätt), hade körkort och en ny sambo som fanns där och inte hela tiden satt och suktade efter att få fara ut och fiska/jaga/köra skoter eller jobba.
Förstå mig rätt. ett jobb är jvligt bra att ha men det är dok ETT jobb!!
DU är inte oumbärlig där men hemma är du det!
Din familj behver DIG och DU missar nåså fruktat mkt när DU inte vill vara där!
Det är INTE dig dina barn söker trygghet hos utan hos den som är hemma med dina barn!
Men skillnden för mig var att för T var allt nytt, det var hanns första och mitt 3é.. men vi har kompleterat varandra väl tycker jag, vist som kvinna har jag väl dragit det "tyngsta" lasset jag hade/har 3barn att anpassa mig efter, 2 andra att följa till skola/dagis.
Men nu när yngsta är 5 och älsta 13 tycker jag livet börjar bli rätt behagligt igen.
Jag kan fortfarade inte vara ego om min egentid men det vill jag inte vara, jag vill vara med mina barn =)
